"A memoir of the craft" säger subtiteln till Stephen King's "On Writing", och det stämmer verkligen. Det första som slog mig var hur öppenhjärtligt och personligt King berättar om de händelser i hans liv som format honom som författare. Han berättar om de människor som hjälpt och stjälpt honom genom åren med ett språk som får mig att skratta högt och citera speciellt roliga passager till mina vänner.
Här är det dags för mig att smått skamligt erkänna att jag inte är någon Kingfantast. Jag tror aldrig jag läst någon av hans skönlitterära böcker och jag visste inte ens att det var han som skrivit böckerna bakom filmer jag sett. Troligen skulle en mer insatt läsare inte vara lika förvånad som jag, men Kings ogenerade berättelser om drogmissbruk och trailerliv var inte vad jag hade väntat mig av den här boken. Jag blev glatt överraskad av hur mycket han delar med sig av sig själv och sina erfarenheter. När han i bokens slutskede talar om olyckan som så närapå kostade honom livet i juni 1999, och hans väg tillbaka från den, kan jag inte låta bli att beundra hans kämpaglöd.
Även i de avsnitt där själva konsten att skriva står i fokus lämnar han aldrig det personliga tilltalet. Det känns som att King talar direkt till mig som läsare, som en lärare i en föreläsningssal; avslappnat och med talspråksuttryck som håller stämningen lättsam hela tiden.
Den enda nackdelen jag upplever är att det kan kännas
väl personligt. King fördömer till exempel adverb, vilket var roligt till en början med efter ett tag blir smått tröttsamt när han varje gång han faktiskt använder ett adverb känner sig tvungen att rättfärdiga det.
På goodreads gav jag boken 4 av 5, och den rekommenderas för King fans likväl som för de som gillar att skriva.
